Första snön över Nackareservatet
Vaknade av att ljuset i rummet var fel. Inte grått, utan det där blåvita som bara betyder en sak. Drog på kängorna innan kaffet var klart och gick ner mot Söderbysjön.
Snön låg kanske tre centimeter, precis tillräckligt för att alla spår skulle synas: en hund, två cyklar som gett upp efter femtio meter, och något litet med långa hopp som jag väljer att kalla hare.
Det var tyst på ett sätt som staden aldrig är annars. Inte tomt, bara dämpat. Jag stod en stund vid vattnet och lät fingrarna bli kalla på riktigt innan jag gick hem. Kaffet hade blivit ljummet. Det gjorde ingenting.
Vintern är egentligen inte min årstid. Men den första morgonen, den tar jag varje gång.